Bland mayakvinnor i Pujujil II

Det är tidig morgon och vi har redan spenderat flera timmar i olika bussar (Chickenbuss kallas bussarna här, och jag är osäker om det beror på chaufförens sätt att köra -som en galning, eller om det är för att man oftast är ihopklämd som kycklingar i bur?) och vi står nu i vägkanten vid Las Trampas.

Oralia Chopen, vice ordförande i Trama Textiles har tagit med oss för att besöka en grupp kvinnor i byn Pujujil II. Nu behöver vi en pick-up för att kunna komma ända fram till stigen som leder ned genom majsfälten till huset där vi ska träffa gruppen.

Vi hittar en pick-up som lovar att köra oss för 30 quetzales. Vid vägen står även några av gruppens mer långväga medlemmar, Isabel Zet Tzorin tillsammans med sin syster och sin dotter.

Tillsammans ger vi oss iväg nedför berget, ned genom majsfälten. Vyn som breder ut sej är fantastisk, få länder kan mäta sej med Guatemalas natur, allt är grönt och bördigt och vulkaner så långt ögat kan nå. Stigen går brant nedför, samma stig som barnen måste gå uppför varje dag för att komma till skolan.

Hemma hos Teresa Juracan Coc väntar 10 kvinnor. Alla väver midjeväv eller pysslar med maten som vi så småningom ska äta tillsammans.

Vi får oss många historier till livs denna dag. Flera av kvinnorna berättar om sina liv, om de våldsamma konflikter som härjat här under flera år, och som resulterat i att flera av kvinnorna nu är änkor. Hur viktigt det är med den rättvisa handeln och möjligheterna den skapar.

Kvinnorna är verkligen artister när de väver vackra mönster på sina midjevävar och med den kunskapen sätter man mat på bordet och sina barn i skolan. Återigen påminns vi om vikten av det vi skapar här, tillsammans med dessa kvinnor.

Under dagen lär vi känna kvinnorna och vi får även chansen att berätta lite om livet i Sverige, om människorna som köper och använder varorna som skapas här ute på gårdsplanen bland majsfälten.

Så småningom är det dags för lunch, och det blir en intressant upplevelse. Tamalitos (En majsdeg gjord på malen majs och vatten som sedan lindas in i majsblad och sedan ångkokas i en stor gryta över öppen eld.), bruna bönor och en grön ört som plockats på majsfältet ovanför huset. Tillsammans äter vi fem tamalitos, medans Oralia lyckas få i sej 12 helt på egen hand. Måltiden är en traditionell måltid som ofta serveras i hushållen på landsbygden.

Så småningom är det dags att åter vandra uppför stigen för att åka pick-up upp till vägen. Tyvärr så klarar inte riktigt pickupen lasten med kvinnor (vi är åtta stycken) i uppförsbacken utan vi får alla gå av och gå en bit, medans pickupen tar ny fart.

Framme vid vägen igen sätter vi oss och väntar i vägkanten medan de stora chickenbussarna dundrar förbi i svarta moln av rök. Att vänta är något vi fått lära oss här, tålmodigt och utan att försöka "göra" något för att använda tiden. Vår microbuss dyker upp så småningom och vi återvänder hem till Panajachel.

Kvinnorna i El Triunfo

Vi träffar Nohemi Xoch Par och Balbina Xoch Comes på kontoret hos Asociacion Maya de Desarrollo i Sololá tidigt en morgon. Tillsammans ska vi åka till byn El Triunfo där ca 70 kvinnor som alla är medlemmar i kooperativet väntar på månadens utbetalning. Nohemi är ordförande och Balbina är kassör i kooperativet, båda är ensamstående och bor hos sina föräldrar. Ett val de gjort själva och som gör dem till karriärskvinnor. "Det är svårt att balansera ett arbete och en familj, så därför vill vi hellre arbeta och ha frihet att bestämma själva." säger Noehmi när jag frågar henne om det.

Byn ligger flera bussturer och en lång vandring genom tallskogar och vajande majsfält, nedför, alltid nedför, bergen innan vi kommer fram till samlingslokalen som kooperativet äger. Här samlas man till möten, information, utbildningar och där bearbetas tråden till varpar för midjevävarna innan kvinnorna tar hem den för att väva.

Utanför lokalen hänger härvor av bambutråd i flera olika lila nyanser för att torka i solen, tråd som ska vävas till sjalar på midjevävar och sedan följa med oss hem till Sverige så småningom.

Lokalen är full av kvinnor som tålmodigt väntar på att mötet ska börja. Flera sover där de sitter på sina trästolar. Andra passar på att prata med sina vänner och få sig lite skvaller till livs. Kakchikel är språket som gäller, spanskan är ett dåligt andraspråk för de allra flesta. Stämningen är förväntasfull och glad, alla ser fram emot sin betalning för månadens arbete med sin midjeväv.

Det är dags för utbetalning för de sjalar som kvinnorna vävt under månaden och som de sedan lämnat in till försäljning. Tre till fyra gånger per månad lämnar kvinnorna in sitt hantverk och sedan är det betalning en gång per månad.

Noehmi ropar upp namnen varteftersom det är deras tur och så kommer kvinnan fram till bordet. Då har de med sej sina lappar (oftast innanför blusen, väl ihopvikt) där det antecknats vad varje kvinna lämnat in för varor. En likadan notering finns i journalerna som Noehmi har. Sedan finns det även en liten hög med små skrynkliga lappar framför Noehmi och Balbina. På de lapparna står det antecknat om det funnits några fel på kvinnans arbete och om det eventuella avdrag som ska göras på betalningen. Sedan räknas allt ihop, eventuella avdrag görs och sedan betalas pengarna ut. Balbina har pengarna inknutna i ett tygknyte, ett tygknyte hon haft med sej på bussresan och vandringen. Det är en tidsödande process, men alla är fullt medvetna om hur det går till, och även nöjda med att det sker på ett öppet, noggrant och tydligt sätt.

Kvinnorna väntar tålmodigt under dagen, barnen leker med varann, och vi passar på att prata med kvinnorna medan de väntar. Det blir många samtal och även många frågor om vad vi gör, och vart ligger Sverige egentligen? När vi åter börjar gå, uppför uppför berget, så är det med en fantastisk känsla inuti. Det har varit en underbar dag, och vi har fått möjligheten att vara delaktiga i en process där kvinnor har både möjligheter och vilja att arbeta tillsammans på ett konstruktivt och välorganiserat sätt.

Mellan hopp och förtvivlan.

Våld=Vardagsmat? Det är frågan vi ställer oss när vi för sjuttioelfte gången får höra om ett överfall. Rån, bortföranden, hot och död ligger alltid som en skugga över de flesta samtalen vi har med människor här i Guatemala.

Mayakvinnorna i kooperativen vi besöker är rädda, det förstår vi ganska omgående. Flera har blivit överfallna och rånade (Jo, även en ensam kvinna med ett barn på ryggen är ett rånoffer här.) och vågar inte längre resa för att sälja sitt hantverk i andra städer så som Antigua eller Guatemala City. Rörelsefriheten är kraftigt begränsad och därmed påverkar det även kvinnornas möjligheter till inkomster. De flesta har familjemedlemmar eller nära vänner som dött efter överfall eller efter bortföranden, och det här är EFTER den internkonflikten som har härjat i Guatemala under 36 år. Det är fred nu, sen 1996, och det borde vara lugnt, men tvärt om, så har våldet eskalerat och ligger nu som en blöt yllefilt över människornas liv i Guatemala.

FN har idag kommit ut med en rapport över våldet i Central Amerika. Guatemala toppar ligan i alla kategorierna Av de ca 2, 8 miljoner vapen som finns i hela Central Amerika, har Guatemala över 1 miljon av alla dessa vapen. Det finns över 800,000 illegala vapen i landet och de används i 82% av de mord som sker. Under 2008 skedde det 48 mord per 100 000 invånare. Tilltron till polisen är låg, så många som 53 % av befolkningen anser att polisen är korrupt och snarare är delaktig i våldet än försöker motarbeta det. En vanlig polislön är ca 2500 kronor i månaden, den lagstadgade minimilön är ca 1850 kronor. Dra era egna slutsatser.

Slutsatsen i FN-rapporten är att osäkerheten i städerna tillsammans med det utbredda våldet, narkotikaflödet, den organiserade brottsligheten och avsaknaden av möjligheter och utbildning gör Guatemala till ett land med dåliga framtidsutsikter. Att komma till rätta med våldet och korruptionen borde ha högsta prioritet, men är än så länge inte särskilt prioriterat.

Något av det "roligaste" rånen berättar José om. När han och flickvännen skulle gå till sporthallen för att träna en förmiddag blev de stoppade av två män med kniv. "Ge oss mobilen!" Flickvännen gråter och vrider sina händer (Mycket smart ska det visa sej, för hon har en alldeles ny och fin förlovningsring på sej, som därmed inte syns och som hon senare får behålla.) och José ger ifrån sej sin mobil till rånarna. Telefonen är 3 år gammal och ser inte riktigt fin ut. Rånarna tar mobilen och tittar på den med avsmak. "Den var inget vidare hörru." säger den ena killen och lämnar sen tillbaka den till en något förvånad José. "Vi kom ut ur fängelset igår vet du, och behöver en telefon, men den där duger ju inte. Och förresten borde ni inte gå omkring här, det kan vara farligt. Ni borde vara mer försiktiga." Rånarna stoppar undan sina knivar och går sen sin väg. Kvar står José och hans flickvän, mycket förvånade, men lättade.

Långt ifrån alla berättelser vi får höra har ett sånt bra slut. Och jo, de blev rånade igen, bara några veckor senare, och då tog rånarna allt. För andra har det varit värre och har haft konsekvenser långt utöver att få ringa till banken och spärra kreditkortet. Samtidigt så finns det hopp här bland mayakvinnorna, och vi njuter av att få vara en del av det positiva som händer när människor har möjlighet att förändra sina liv till något bättre. På så vis har fler möjlighet att påverka sina omständigheter och levnadsbetingelser, och kanske kanske finns det hopp om en bättre framtid i Guatemala, så småningom.

La Tipica Chili Verde

I onsdags morse tog vi en microbuss till by San Martin Sacatepeque för att besöka gruppen La Tipica Chili Verde.

Vägen slingrade sej genom dalgångarna med höga berg och vackert grönt landskap. Det ser bördigt ut med grödor och majs på fälten som släpar sej uppför bergssluttningarna. Men det är inte hela sanningen. Majskolvarna har torkat där de sitter på plantorna och kommer inte att mogna den här säsongen.

Här, likväl som på flera ställen i Guatemala, har torkan drabbat dem som är fattigast. Baja- och Alta- Verapaz tillsammans med Quiché och Jalapa är de områden som drabbats värst. FN har skickat ett antal miljoner dollar för att stävja den värsta hungern, men det räcker inte långt.

Priset på majs höjs flera gånger i veckan, majs som är själva stapelvaran i kosthållningen hos mayas. Många av kvinnorna vi talat med är oroliga för att inte ha tillräckligt med mat till sina familjer, och man försöker finna tillfälliga arbeten på kaffeplantager (kaffet skördas just nu) för att ha pengar till att köpa den majs som man i vanliga fall odlar själv.

Hos La Tipica Chili Verde har man tagit fram flera nya mönster till de kuddfodral gruppen väver på sina midjevävar. Vi blir förevisade alla nya färger och mönster och det känns fantastiskt att få vara bland så otroligt kreativ och skickliga kvinnor. Midjevävarna är 50 cm breda och ca 6 meter långa och det krävs koncentration för att arbeta fram de nya mönstren. Trådarna i varpen räknas och inslaget läggs in emellan för att även få en fin baksida. Väldigt arbetskrävande. Kvinnorna med sina vävarna med olika mönster får oss att önska att vi hade pengar trillandes ur öronen så vi kunde beställa flera hundra kuddar. För behoven finns och finare hantverk får vi leta efter.

Vävlektioner hos Trama Textiles

Under två dagar har vi varit hos Trama Textiles i deras kombinerade butik och kontor. Samtalen har handlat om allt från kvalitets kontroll på arbetet till hur det fungerar med volontärerna, samt en hel del skratt . Medlemmarna i Trama Textiles vill gärna veta hur vi arbetar i Sverige och få tips om olika knep och knåp man kan göra för att skapa uppmärksamhet för varorna och bland annat hur man förevisar dem på mässor och annat. Så behövs det en hel del tid. Det blandas högt och lågt i samtalen, allvarliga och lättsamma, om vartannat

Just idag har Monica tillbringat hela dagen med att sätta upp en midjeväv och sedan lära sej väva. Amparo, ordförande i Trama Textiles har tagit tillfället i akt att trumma i oss lite mer kunskap om midjevävandets mer tekniska sidor. Först har Monica nystat upp trådhärvorna till nystan. Sedan följde en spännande process där varpen skulle göras iordning på en träplanka med pinnar på (se bilden).

Därefter kom en mycket komplicerad process där de olika pinnarna skulle in i varpen (helst på rätt ställe) och sedan skulle skälet plockas upp i varpen så det går att väva. På bilden plockar Amparo in en röd glansig tråd i varpen som sedan träs över träpinnen, som tillsammans med den övre lite grövre pinnen sedan bildar skälet.

När väven väl vart färdig så startade själva vävlektionen. Och jag måste säga att Monica är en naturbegåvning. Hon vävde 1 decimeter på ca 1 ½ timme! Mycket bra för en nybörjare enligt Amparo.

Här på Fair Monkey är vi mycket stolta. Så småningom ska Monica även lära sej att göra mönster i väven, små fåglar och annat vackert. Håll tummarna för att det ska fungera och att ni ska kunna få se en midjeväverska i aktion på nästa föredrag.

Laguna Chicabal

En liten update bara, och tyvarr utan de tre sista bokstaverna i alfabetet.
Monica har kommit pa plats och vi har forflyttat oss fran Panajachel till Quetzaltenango (Xela, X uttalas som kj i kjol ungefar). Har kommer tiden bland annat besta av besok hos Trama Textiles, med 400 medlemmar. Vi ska besoka nagra av grupperna i deras olika byar och aven lara oss att vava pa midjevav. Om vi nu kan lara oss det ;)

Frakten ar pa vag hem till Sverige, allt har lost sej med god hjalp av Sonia pa Cropa Panalpina, vart fraktbolag. Den bor vara framme i slutet av nasta vecka da Karl-Olof och Frank (som inte ar med oss i Guatemala) far rakna igenom allt och fa upp allt pa lagret och ut pa hemsidan.

Idag lordag ( en ledig dag!) har vi bestigit Laguna Chicabal, en vulkan med en sjo nere i kratern. Laguna Chicabal ar en helig plats for maya mam, dar man utfor ritualer for att hedra gudarna, med eldar, boner och lime och rokelse som man kastar i elden. For att ta sej ned i kratern till lagunen sa finns det en trappa med 580 trappsteg, som leder ned genom regnskogen fram till sjon. Det ar verkligen onaturligt vackert och alldeles stilla, det enda som hors ar kolobris som flyger mellan blommorna, och vara andetag. Vi ar pa 2500 meters hojd, sa hjartat far jobba ordentligt.
Nere i kratern sitter vi pa den lilla stranden av vulkansand och njuter av att se molnen rulla nedforkanten pa kratern, for att sedan svepa in oss i dimma.
Nar det ar dags for att ga hem, sa ar det ater 580 trappsteg upp genom regnskogen....

Bråda dagar med frakten.

Det har varit bråda dagar de senaste dagarna. Det strular en del med vår frakt. Den skulle ha gått redan i tisdags men nu kanske den kan gå på torsdag om pappersarbetet går igenom. I Guatemala måste varje kooperativ ha en exportkod för att kunna exportera sina produkter utomlands. Koden är till för att SAT (Guatemalas Skatteverk) ska få in sin skatt ordentligt. Nu är det strul med ett av kooperativens exportkoder. Springer benen av mej och sitter i möten och telefonsamtal mest hela tiden.

Hade en paus i går kväll, när jag var inbjuden på kvällsfika hos IM:s (Individuell Människohjälp) representant här i Guatemala. Per och Birgitta bor tillsammans med sin dotter Maja i ett väldigt vackert hus med morisk design, högt i tak och två siberian huskys på gården. Det vart en trevlig kväll med mycket samtal om arbetet och livet bland guatemalanerna. Och till fikat fick vi morotskaka, vilken fest!

Nu ska jag sätt mej i en shuttle (minibus) för att åka till flygplatsen i Guatemala city. Där väntar Monica som flög från Sverige igår morse. Med Monicas hjälp ska vi nog kunna lösa det mesta här nere.

Feria i Panajchel 2

Franciscus av Asis i all sin härlighet på sin plattform. Männen som bär honom "vattnas" med quetzalteca mellan varven av cofradian som följer processionen. Det är en ära att få vara en av bärarna, men en slitsam ära. Vägen är lång och det går sakta, vaggandes, fram. Ibland ställs Franciscus ned framför en affär som behöver välsignas, och personerna som äger affären erbjuder gåvor i form av rökelse och sprit.

Samlade framför kyrkan, med Jesus, Franciscus och Maria bakom ryggen, står cofradian, byns heliga mayapräster. De välsignar Franciscus och människorna, och ger en rejäl tyngd åt händelserna. Det är allvarligt mitt i allt det roliga.

Tal hålls av borgmästaren och ledaren för cofradia. Alla bomber och smällare är tysta.

Sedan händer något. Något riktigt underligt.

Ur högtalarna strömmar "Oh Carol" en riktig 60-talsdänga, upphottad med lite salsatoner, samtidigt som torget fylls av männsikor. Först ser det ut att vara mayakvinnor i traditionella dräkter. Sen inser jag mitt misstag. Det är män. Män utklädda i kvinnodräkter, med peruk, hårband och traditionella sjalar, men framför allt, masker för ansiktet. Sakta börjar de 20-talet männen att dansa...

Det är helt främmande att se. Guatemala är ett land med en stark machista kultur. Att vara homosexuell är att alltid frukta för sitt liv. Männen har drivit machistakulturen så långt att det inte finns utrymme för något annat än "riktiga" män, och kvinnan har bara ett sekundärt värde. Att se dessa män dansa tillsammans, uppklädda i kvinnokläder, (till Oh Carol!) inför flera hundra åskådare får mej att fundera. Antagligen finns det någon anledning, traditioner eller annat, men jag kan inte ens fråga mina närmaste åskådare, för skrattet får mej att kippa efter andan. Det är befriande.

Feria i Panajchel 1

Oväsendet är öronbedövande. Vi har hamnat mitt i "ferian" som har sin höjdpunkt just idag den 4 oktober. Firandet av Francisco från Assissi, Panajachels skyddshelgon, har pågått sedan spanjorerna invaderade Guatemala. En lång procession med statyer av Jesus, Maria och Franciscus ståendes på stora plattformar som bärs på axlarna av många av byns män tågar fram genom gatorna. Plattformarna är dekorerade med rosa tyg och plastblommor, platsfrukter, speglar och påfågelsfjädrar i massor av olika färger. Processionen vaggar fram, medans byns mayapräster "cofradia" bjuder alla på quetzalteca (guatemaltekisk sprit, ungefär som dåligt hembränt) i stora glas. Framför varje plattform går flera mayakvinnor med rökelse och ljus.

Framme vid kyrkan går processionen in på torget där helgonen står uppställda på parad. Bomber och smatterband gör oss alla halvt döva. Det är stora laddningar med krut som släpps ned i halvmeterhöga rör och sedan tänds på. Smällarna ekar mellan bergen runt sjön, precis som det gjort de senaste dagarna. Igår natt var det omöjligt att sova för alla bomber och fyrverkerier.

Det är mycket traditioner runt ferian, tex. väljs en "reina maya" skönhetsdrottning som ska arbeta med hälsa och upplysning under ett år. Traditionella danser uppförs och religiösa riter utförs. Paraderna avlöser varandra under de 12 dagarna som ferian varar. Så gör även drickandet. Det är inte alls ovanligt att stöta på människor som ligger helt avsvimmade av sprit på gator och torg. Det är som att ett vansinne drabbat befolkningen under ferian.

Samtal i skuggan.

Lucrecia väver på sin midjeväv och pratar samtidigt med Miriam på tzutuhil. Hon vill berätta för mej hur mycket vävandet betyder för henne och hennes familj men eftersom Lucrecia inte talar spanska får Miriam översätta. (Försöker lägga upp en film, men internetuppkopplingen är för seg, så det får illustreras med en bild tills jag kan hitta någon bättre lösning, sorry!)

Vi vandrar runt i byn San Juan och träffar de olika kvinnorna som är medlemmar kooperativet Adimat. Solen är het, som hammarslag på huvudet, och värmen är tryckande. Det är underbart att få komma in på innergårdarna och sitta i skuggan och prata med kvinnorna medans de väver. Fingrarna pilar snabbt över varpen i väven och skapar vackra mönster. Jag vet hur svårt det är att väva, det krävs koncentration, och här skapas verkligen de vackraste sjalar, medan de pratar , och då och då brister ut i skratt. Förundran och en lätt avundsjuka på kvinnornas kunnande följer mej genom dagen. Att vara så otroligt duktig på något så svårt, är verkligen beundransvärt.

Bland midjevävar i San Juan

Det har varit svårt för kvinnorna i mayakooperativet Adimat att finna tillräckligt med arbete. Flera av medlemmarna har gått ur kooperativet och har skaffat sej andra inkomster, bl.a. som grönsaksodlare (främst tomater) och som väverskor (egenföretagare). Idag består kooperativet av endast 12 kvinnor, som bestämt sej för att fortsätta arbeta tillsammans. Man har hittat en liten lokal, strax bakom huvudgatan som går genom byn, och där har man startat en liten affär där kvinnornas alster säljs. "Det är väldigt lite försäljning de senaste 4 månaderna, säger Teresa Ujpan, ordförande i kooperativet. Minskad turism och höjningen av priset på bomull har gjort det svårt för oss."

Under dagen så samtalar vi om kvinnornas liv i byn och vad kooperativet har för förutsättningar och önskemål inför framtiden. "Skapa en stark marknad för våra produkter" är ett av önskemålen. Vi går igenom vad kooperativet har för möjligheter att skapa detta, och vad vi kan göra från vårt håll i Sverige. Som ett led i utvecklingen av egna produkter hyr kvinnorna en liten jordlott, en bra bit bort från byn, där man odlar bomull. Bomullen är färgväxande och har tre färger, vit, beige och brun. Av bomullen spinner man sedan tråd som används till midjevävarna.

Under oktober och november har kooperativet bland annat fått utbildning av Intecap i hur man sköter försäljning och skapar efterfrågan. Men det är inte det lättaste att genomföra när det inte finns några inkomster som stödjer de ideér och tankar kvinnorna har. Innan sålde man från en av kvinnornas hus, men det fungerade inte bra. Nu när butiken har startats så fungerar det bättre, men turisterna uteblir.

Vi kommer överens om att Miriam följer med på studiebesök hos Asomadeq, ett större mayakoopperativ i Sololá, för att se hur det drivs och hur kvinnorna där har arbetat fram en marknad för sina produkter. På så sätt kan kooperativen stötta varandra och vara till hjälp, ett utbyte av kunskap, mayakvinnor emellan.

Adimat i byn San Juan la Laguna

Bråttom bråttom...
Hinner knappt med frukosten, innan det är dags att springa till båten som ska ta mej till San Juan la Laguna. San Juan är en liten mönsterby vid Atitlansjöns kant, som fick se delar av sina hus förstörda under Stan, ovädret som, bara i det här området, begravde en by i lermassor och gjorde vägarna ofarbara och spolande bort broar.
Idag ska jag träffa Adimat, ett kooperativ med ca 25 kvinnor, med Teresa Ujpan som ordförande. Tidigare har kvinnorna odlat egen bomull som de sedan växtfärgat. Men Stan förde med sej kvinnornas odlingar nedför berget ut i sjön. Idag återstår inget av odlingsmarken. Jag hoppas få en uppdatering om läget i kooperativet det här första mötet, för att sen fortsätta med planer för framtiden under nästa.