Snart dags för en ny frakt.

Hos kooperativen packas det nu varor för fullt!

Det börjar nämligen bli dags för en ny frakt till Sverige.

Här hemma i Våxtorp väntar vi otåligt på att få packa upp och se alla nya spännande saker som kommer in till våren.

Medan snöovädret viner utanför fönstren pratar jag med Amparo (ordförande i Trama Textile ) på telefon från ett ganska varmt Guatemala. Några av grupperna hinner kanske inte bli klara med sina produkter, men det finns hopp än. Om exakt en vecka ska produkterna lämnas in hos fraktbolaget för vidare befordran till Sverige.

Amparo skrattar när jag berättar om snön som vräker ned och säger "Hoppas sakerna klarar av kylan hos er!" Det hoppas vi också!

På bilden ser ni en ny pärm till A5 block, med en vackert vävd Quetzal. En mycket vanlig fågel som återkommer i olika former på kvinnornas hüipiles (blusar).

Akala' Ajzojolá - de dansande barnen

Vid vårt besök hos Adimat (kort för Asociacion Ixoq' Aj Queem) i byn San Juan la Laguna som ligger alldeles vid Atitlansjöns strand, lärde vi känna Akala' Ajzojolá -de dansande barnen.
De dansande barnen är en grupp med 15 flickor och pojkar vars mammor alla är medlemmar i kooperativet Adimat. En sak till de alla har gemensamt är att de alla går i skolan.

I Guatemala betalar alla barn en terminsavgift på några hundra quetzales för att ha möjligheten att gå i skolan, samt är tvungna att bära skoluniform.

Det här är en kostnad som tyvärr gör att det finns barn som inte får någon utbildning pga många barn i familjerna och dåliga inkomster som inte täcker kostnaderna för utbildning av hela familjens barnaskara.

Det här projektet startades 2008 genom en donation på 7000 quetzales (ungefär lika mycket i svenska kronor) från en amerikansk student. Genom donationen bekostas en fjärdedel av barnens terminsavgifter och gör det möjligt för dem att få en grundskoleutbildning.

Kvinnorna i kooperativet kan genom försäljning av sina textilier sedan betala resten av terminsavgiften.

"Tanken med Akala' Ajzojolá är att lära barnen värdet av sin maya identitet" berättar Miriam Navichoc, ledare för barngruppen och sekreterare i Adimat.

Tillsammans med styrelsen har man kommit överens om ett antal aktiviteter som barnen ska delta i för att få tillgång till de donerade pengarna.

"Alla bör veta värdet av pengar, hur mycket arbete som krävs. För människor som bara får, utan att prestera något i gengäld, vet inte vad de ska göra när det man får tar slut. Då börjar man ta istället, och då är det fara och färde. Det finns tillräckligt med sådana människor i Guatemala idag. Vi behöver inte skapa fler." säger Miriam bestämt.

För att stärka barnens kulturella band till sin mayaidentitet
och känna stolthet över sina förfäder och historia, träffas gruppen för att tillsammans återfinna sin kultur och upptäcka mayas långa historia.

Det är bland annat lektioner i dans och musik, de traditionella klädedräkterna för både män och kvinnor och deras betydelse. Barnen odlar även grönsaker för att lära sej när det är tid att så och tid att skörda. Hur man odlar och sköter om jorden, gärna på ett hållbart sätt.

Dessutom så städar gruppen stranden i byn för att lära sej om miljön och vikten av att ta hand om naturen.

I dagsläget vet inte gruppen hur länge man kan fortsätta med sitt kulturbärar projekt. Studenten man tidigare fått bidrag av befinner sej nu på resande fot i Indien och har meddelat att det kanske inte finns mer pengar att få.

På Fair Monkey försöker vi nu finna andra samarbetspartner för att om möjligt stötta projektet.

Akala' Ajzojolá tillsammans med Miriam.

Det har varit tyst på bloggen sen vi åter landade i Sverige. Det tar vi igen nu med lite nyheter från Trama Textiles som skickar foton från några besök hos sina medlemsgrupper.

Oralia Chopen och Amparo Rubio (vice ordförande och ordförande) har åkt runt till de olika grupperna som Trama Textiles består av för att inventera medlemsantalet och dela ut gåvor till medlemmarna inför nyåret.

Det här är ett sätt att få bättre kontroll på hur många kvinnor som faktiskt är medlemmar i grupperna (som sedan är medlem som grupp i Trama Textiles), då det oftast bara är två representanter från varje grupp som kommer till kontoret samt de möten man har inom kooperativet. Dessa representanter förmedlar sedan information från mötena till sin grupp.

Oralia tillsammans med två av medlemmarna i San Rafael Petzal.

Gåvan består av olika matvaror så som ris, pasta, salt, majsmjöl, socker samt blockchoklad (att göra varmt choklad av, något som ofta dricks i festliga sammanhang) och lite godis till barnen.

Maten ligger i en större plast bunke som sedan används till att exempelvis göra majsdegen till familjens tortillas.

Här har alla kvinnorna i San Rafael Petzal, tillsammans med sina barn, fått sina gåvor.

De här besöken är en möjlighet för Amparo och Oralia att samtala direkt med alla kvinnorna, att lyssna och även ta emot förslag på förändringar inom kooperativet som kvinnorna tänkt på.

Inför årsmötet samlas sedan förslagen ihop och diskuteras gemensamt av medlemmarna.

Bland mayakvinnor i Pujujil II

Det är tidig morgon och vi har redan spenderat flera timmar i olika bussar (Chickenbuss kallas bussarna här, och jag är osäker om det beror på chaufförens sätt att köra -som en galning, eller om det är för att man oftast är ihopklämd som kycklingar i bur?) och vi står nu i vägkanten vid Las Trampas.

Oralia Chopen, vice ordförande i Trama Textiles har tagit med oss för att besöka en grupp kvinnor i byn Pujujil II. Nu behöver vi en pick-up för att kunna komma ända fram till stigen som leder ned genom majsfälten till huset där vi ska träffa gruppen.

Vi hittar en pick-up som lovar att köra oss för 30 quetzales. Vid vägen står även några av gruppens mer långväga medlemmar, Isabel Zet Tzorin tillsammans med sin syster och sin dotter.

Tillsammans ger vi oss iväg nedför berget, ned genom majsfälten. Vyn som breder ut sej är fantastisk, få länder kan mäta sej med Guatemalas natur, allt är grönt och bördigt och vulkaner så långt ögat kan nå. Stigen går brant nedför, samma stig som barnen måste gå uppför varje dag för att komma till skolan.

Hemma hos Teresa Juracan Coc väntar 10 kvinnor. Alla väver midjeväv eller pysslar med maten som vi så småningom ska äta tillsammans.

Vi får oss många historier till livs denna dag. Flera av kvinnorna berättar om sina liv, om de våldsamma konflikter som härjat här under flera år, och som resulterat i att flera av kvinnorna nu är änkor. Hur viktigt det är med den rättvisa handeln och möjligheterna den skapar.

Kvinnorna är verkligen artister när de väver vackra mönster på sina midjevävar och med den kunskapen sätter man mat på bordet och sina barn i skolan. Återigen påminns vi om vikten av det vi skapar här, tillsammans med dessa kvinnor.

Under dagen lär vi känna kvinnorna och vi får även chansen att berätta lite om livet i Sverige, om människorna som köper och använder varorna som skapas här ute på gårdsplanen bland majsfälten.

Så småningom är det dags för lunch, och det blir en intressant upplevelse. Tamalitos (En majsdeg gjord på malen majs och vatten som sedan lindas in i majsblad och sedan ångkokas i en stor gryta över öppen eld.), bruna bönor och en grön ört som plockats på majsfältet ovanför huset. Tillsammans äter vi fem tamalitos, medans Oralia lyckas få i sej 12 helt på egen hand. Måltiden är en traditionell måltid som ofta serveras i hushållen på landsbygden.

Så småningom är det dags att åter vandra uppför stigen för att åka pick-up upp till vägen. Tyvärr så klarar inte riktigt pickupen lasten med kvinnor (vi är åtta stycken) i uppförsbacken utan vi får alla gå av och gå en bit, medans pickupen tar ny fart.

Framme vid vägen igen sätter vi oss och väntar i vägkanten medan de stora chickenbussarna dundrar förbi i svarta moln av rök. Att vänta är något vi fått lära oss här, tålmodigt och utan att försöka "göra" något för att använda tiden. Vår microbuss dyker upp så småningom och vi återvänder hem till Panajachel.

Kvinnorna i El Triunfo

Vi träffar Nohemi Xoch Par och Balbina Xoch Comes på kontoret hos Asociacion Maya de Desarrollo i Sololá tidigt en morgon. Tillsammans ska vi åka till byn El Triunfo där ca 70 kvinnor som alla är medlemmar i kooperativet väntar på månadens utbetalning. Nohemi är ordförande och Balbina är kassör i kooperativet, båda är ensamstående och bor hos sina föräldrar. Ett val de gjort själva och som gör dem till karriärskvinnor. "Det är svårt att balansera ett arbete och en familj, så därför vill vi hellre arbeta och ha frihet att bestämma själva." säger Noehmi när jag frågar henne om det.

Byn ligger flera bussturer och en lång vandring genom tallskogar och vajande majsfält, nedför, alltid nedför, bergen innan vi kommer fram till samlingslokalen som kooperativet äger. Här samlas man till möten, information, utbildningar och där bearbetas tråden till varpar för midjevävarna innan kvinnorna tar hem den för att väva.

Utanför lokalen hänger härvor av bambutråd i flera olika lila nyanser för att torka i solen, tråd som ska vävas till sjalar på midjevävar och sedan följa med oss hem till Sverige så småningom.

Lokalen är full av kvinnor som tålmodigt väntar på att mötet ska börja. Flera sover där de sitter på sina trästolar. Andra passar på att prata med sina vänner och få sig lite skvaller till livs. Kakchikel är språket som gäller, spanskan är ett dåligt andraspråk för de allra flesta. Stämningen är förväntasfull och glad, alla ser fram emot sin betalning för månadens arbete med sin midjeväv.

Det är dags för utbetalning för de sjalar som kvinnorna vävt under månaden och som de sedan lämnat in till försäljning. Tre till fyra gånger per månad lämnar kvinnorna in sitt hantverk och sedan är det betalning en gång per månad.

Noehmi ropar upp namnen varteftersom det är deras tur och så kommer kvinnan fram till bordet. Då har de med sej sina lappar (oftast innanför blusen, väl ihopvikt) där det antecknats vad varje kvinna lämnat in för varor. En likadan notering finns i journalerna som Noehmi har. Sedan finns det även en liten hög med små skrynkliga lappar framför Noehmi och Balbina. På de lapparna står det antecknat om det funnits några fel på kvinnans arbete och om det eventuella avdrag som ska göras på betalningen. Sedan räknas allt ihop, eventuella avdrag görs och sedan betalas pengarna ut. Balbina har pengarna inknutna i ett tygknyte, ett tygknyte hon haft med sej på bussresan och vandringen. Det är en tidsödande process, men alla är fullt medvetna om hur det går till, och även nöjda med att det sker på ett öppet, noggrant och tydligt sätt.

Kvinnorna väntar tålmodigt under dagen, barnen leker med varann, och vi passar på att prata med kvinnorna medan de väntar. Det blir många samtal och även många frågor om vad vi gör, och vart ligger Sverige egentligen? När vi åter börjar gå, uppför uppför berget, så är det med en fantastisk känsla inuti. Det har varit en underbar dag, och vi har fått möjligheten att vara delaktiga i en process där kvinnor har både möjligheter och vilja att arbeta tillsammans på ett konstruktivt och välorganiserat sätt.

Mellan hopp och förtvivlan.

Våld=Vardagsmat? Det är frågan vi ställer oss när vi för sjuttioelfte gången får höra om ett överfall. Rån, bortföranden, hot och död ligger alltid som en skugga över de flesta samtalen vi har med människor här i Guatemala.

Mayakvinnorna i kooperativen vi besöker är rädda, det förstår vi ganska omgående. Flera har blivit överfallna och rånade (Jo, även en ensam kvinna med ett barn på ryggen är ett rånoffer här.) och vågar inte längre resa för att sälja sitt hantverk i andra städer så som Antigua eller Guatemala City. Rörelsefriheten är kraftigt begränsad och därmed påverkar det även kvinnornas möjligheter till inkomster. De flesta har familjemedlemmar eller nära vänner som dött efter överfall eller efter bortföranden, och det här är EFTER den internkonflikten som har härjat i Guatemala under 36 år. Det är fred nu, sen 1996, och det borde vara lugnt, men tvärt om, så har våldet eskalerat och ligger nu som en blöt yllefilt över människornas liv i Guatemala.

FN har idag kommit ut med en rapport över våldet i Central Amerika. Guatemala toppar ligan i alla kategorierna Av de ca 2, 8 miljoner vapen som finns i hela Central Amerika, har Guatemala över 1 miljon av alla dessa vapen. Det finns över 800,000 illegala vapen i landet och de används i 82% av de mord som sker. Under 2008 skedde det 48 mord per 100 000 invånare. Tilltron till polisen är låg, så många som 53 % av befolkningen anser att polisen är korrupt och snarare är delaktig i våldet än försöker motarbeta det. En vanlig polislön är ca 2500 kronor i månaden, den lagstadgade minimilön är ca 1850 kronor. Dra era egna slutsatser.

Slutsatsen i FN-rapporten är att osäkerheten i städerna tillsammans med det utbredda våldet, narkotikaflödet, den organiserade brottsligheten och avsaknaden av möjligheter och utbildning gör Guatemala till ett land med dåliga framtidsutsikter. Att komma till rätta med våldet och korruptionen borde ha högsta prioritet, men är än så länge inte särskilt prioriterat.

Något av det "roligaste" rånen berättar José om. När han och flickvännen skulle gå till sporthallen för att träna en förmiddag blev de stoppade av två män med kniv. "Ge oss mobilen!" Flickvännen gråter och vrider sina händer (Mycket smart ska det visa sej, för hon har en alldeles ny och fin förlovningsring på sej, som därmed inte syns och som hon senare får behålla.) och José ger ifrån sej sin mobil till rånarna. Telefonen är 3 år gammal och ser inte riktigt fin ut. Rånarna tar mobilen och tittar på den med avsmak. "Den var inget vidare hörru." säger den ena killen och lämnar sen tillbaka den till en något förvånad José. "Vi kom ut ur fängelset igår vet du, och behöver en telefon, men den där duger ju inte. Och förresten borde ni inte gå omkring här, det kan vara farligt. Ni borde vara mer försiktiga." Rånarna stoppar undan sina knivar och går sen sin väg. Kvar står José och hans flickvän, mycket förvånade, men lättade.

Långt ifrån alla berättelser vi får höra har ett sånt bra slut. Och jo, de blev rånade igen, bara några veckor senare, och då tog rånarna allt. För andra har det varit värre och har haft konsekvenser långt utöver att få ringa till banken och spärra kreditkortet. Samtidigt så finns det hopp här bland mayakvinnorna, och vi njuter av att få vara en del av det positiva som händer när människor har möjlighet att förändra sina liv till något bättre. På så vis har fler möjlighet att påverka sina omständigheter och levnadsbetingelser, och kanske kanske finns det hopp om en bättre framtid i Guatemala, så småningom.

La Tipica Chili Verde

I onsdags morse tog vi en microbuss till by San Martin Sacatepeque för att besöka gruppen La Tipica Chili Verde.

Vägen slingrade sej genom dalgångarna med höga berg och vackert grönt landskap. Det ser bördigt ut med grödor och majs på fälten som släpar sej uppför bergssluttningarna. Men det är inte hela sanningen. Majskolvarna har torkat där de sitter på plantorna och kommer inte att mogna den här säsongen.

Här, likväl som på flera ställen i Guatemala, har torkan drabbat dem som är fattigast. Baja- och Alta- Verapaz tillsammans med Quiché och Jalapa är de områden som drabbats värst. FN har skickat ett antal miljoner dollar för att stävja den värsta hungern, men det räcker inte långt.

Priset på majs höjs flera gånger i veckan, majs som är själva stapelvaran i kosthållningen hos mayas. Många av kvinnorna vi talat med är oroliga för att inte ha tillräckligt med mat till sina familjer, och man försöker finna tillfälliga arbeten på kaffeplantager (kaffet skördas just nu) för att ha pengar till att köpa den majs som man i vanliga fall odlar själv.

Hos La Tipica Chili Verde har man tagit fram flera nya mönster till de kuddfodral gruppen väver på sina midjevävar. Vi blir förevisade alla nya färger och mönster och det känns fantastiskt att få vara bland så otroligt kreativ och skickliga kvinnor. Midjevävarna är 50 cm breda och ca 6 meter långa och det krävs koncentration för att arbeta fram de nya mönstren. Trådarna i varpen räknas och inslaget läggs in emellan för att även få en fin baksida. Väldigt arbetskrävande. Kvinnorna med sina vävarna med olika mönster får oss att önska att vi hade pengar trillandes ur öronen så vi kunde beställa flera hundra kuddar. För behoven finns och finare hantverk får vi leta efter.