Byte i Bregottfabriken

Så har vi bytt personal på resan i Guatemala.

Väskan är packad, bara en sista till ut över sjön.

Sara har åkt hem för att fortsätta arbetet med att utveckla nya produkter som fungerar bra för mayakvinnorna att producera. Produkter som är baserade på midjevävar, broderi, bandvävar och all annan kunskap som finns hos kooperativen och som nu även Sara har koll på.

Dessutom behöver Sara arbeta med sitt eget företag, Tyglust, där kunderna ivrigt har väntat på hennes hemkomst! Vem ska sy alla kläderna till Laholmarna om inte Sara är hemma? Tygbutiken har haft öppet och servat alla tygentusiaster i södra Sverige, men nu var det dags att åka hem. Förhoppningsvis återkommer Sara med ett eget inlägg här på bloggen om hur det var att arbeta i Guatemala med kooperativen, vilka utmaningar hon ser med Fair Trade och hur hon upplevde syutbildningarna tillsammans med sömmerskorna i Trama textiles och Adimat.

Frank med kameran i högsta hugg hos Asomadek.

I Saras ställe har Frank kommit. Inte för att han är så duktigt på att sy eller kan hålla utbildningar tillsammans med mayakvinnorna, utan för att han är duktig på att fotografera, filma och dokumentera arbetet Fair Monkey gör tillsammans med kooperativen. Något som är nog så viktigt när vi kommer tillbaka till Sverige igen och vill visa vad som händer långt här borta i Guatemala. En av utmaningarna med att presentera producenterna på ett bra sätt är just hur man ska dokumentera arbetet så att man i Sverige hänger med på vad som händer. O jo det är svårt, för ibland hänger inte vi heller med på vad som händer!

Juana, Maria, Miriam och Anna tittar på film från vårt
förra besök, och får sej ett gott skratt.

Informationen går åt andra hållet också så klart. När vi besöker kooperativen tittar vi på film och foton som togs förra gången vi var där, nåt som brukar vara väldigt populärt. Sen går vi igenom vilka mässor vi har deltagit i (och visar foton från montern), vilka föredrag vi har haft och annan information eller material som vi skapat under året. Både för att rapportera om vad vi gör för att sälja kooperativens produkter men också för att inspirera mayakvinnorna till försäljning här på hemmaplan och att fundera över vilka strategier som kan fungera för de olika kooperativen.
Sen pratar vi igenom olika saker som kommer upp, från vårt håll eller från kooperativet och funderar hur vi ska göra för att förbättra oss tillsammans. Alltid spännande, intressant och inspirerande!

Nya kunskaper för sömmerskorna i Adimat

Från vänster: Delfina, Dominga, Sara och Miriam

Vilken härligt kreativ vecka vi har haft!
Miriam, Delfina och Dominga, sömmerskor och medlemmar i Adimat i by San Juan la Laguna har haft en bråd vecka. Från tidig morgon fram till klockan 17 har Sara drillat dem i konsten att sy.
”Mira la linia” (titta på randen ) har hörts ett antal gånger (nästan hela tiden). För det är svårt för kvinnorna att förstå hur viktigt det är att ränderna stämmer ihop för att få en riktigt välskräddad produkt. Men visst gör det skillnad, och det håller även de med om i slutet av veckan när de ser sina alster som förbättrats dag för dag.

En mängd olika produkter har sett dagens ljus, nästan alla är Saras design, och vi hoppas att det ska vara något som passar på den svenska marknaden. Vi försöker ta tillvara de kunskaperna som finns inom kooperativet och skapa produkter som kan passa för de olika hantverken. Någon är duktig på bandväv, en annan på att broder medan de flesta är riktiga konstnärinnor på midjeväven. Så att få fram produkter som passar till allas kunskaper är en utmaning.

Sara med resterna av en huipil som använts till
att skapa aftonväskor. Delarna som är kvar används
till detaljer på mindre produkter. 

 Med Saras hjälp har vi även lyckats få fram några riktigt spännande aftonväskor som vi tror mycket på. Mayakvinnorna var själva väldigt stolta över sina aftonväskor som är sydda av återbrukade huipiles (mayablusar). Grymt läckra helt enkelt!  Förstår att ni är nyfikna nu…. och det bör ni vara J

Men vi håller lite på den karamellen ett ögonblick, tills vi har en hel kollektion att visa upp. Då ni, då är det fara och färde i butikerna för väskorna kommer bara att finnas i fyra exemplar av vardera sort. För det beror så klart på huipilen, det går bara att få ut fyra väskor av varje exemplar och de små bitarna som blir kvar av blusen används till andra produkter. Inget spill här inte! Och det är en annan sak som Sara har lärt kvinnorna, att ta tillvara på varenda lite tygbit och se till att använda tyget på ett så bra sätt som möjligt för att inte skapa spill. 

En liten katt fylld av små tygbitar blir en fräck nåldyna.

För det lilla spill som faktiskt blev skapade Sara en nåldyna som stoppades med spillet. Jätteroligt tyckte hela kooperativet, som aldrig sett något liknande. Till historien hör att vi var runt och letade i flera affärer för att hitta en nåldyna för alla nålarna som låg överallt och så småningom hamnade i soporna, men det gick inte att finna. Men nu så finns en ny inhemsk produkt i Guatemala, som dessutom lär kvinnorna att använda varenda liten tygbit till något nytt.

Huipiles -Mayablusar

Fantastiska mayadräkter och vackert hantverk är vad vi omger oss med på denna resan i Guatemala.
Allt textilhantverk har sitt ursprung i klädtillverkningen egentligen. Mayakvinnorna vävde allt tyg som behövdes för det dagliga livet på sina midjevävar och det betyder allt från hela familjens kläder till väskor (kraftiga sjalar som man bär inköpen från marknaden eller bebisen i) till sängfiltarna.

Johanna och Oralia (mor och dotter) från Sololá
i sina traditionella dräkter.

Traditionella huipiles i olika nyanser från San Juan la Laguna

 

På kvinnans huipil (blus) och corte (kjol) kan man se hennes härkomst genom de mönster och färger som kläderna vävts med, på så vis skapades tydliga by-identiteter för de olika mayadräkterna.
När mayakvinnorna skapar Fair Trade produkter till Fair Monkey använder vi oss ibland av återbrukat tyg från huipiles och cortes till väskor eller annat vackert. På så vis lever väven vidare, i en annan form, och mayakvinnan får möjlighet att köpa tråd för att väva sig en ny huipil.

Huipil från Quetzaltenango

Midjevävar

Amparo lindar varpen till sjalen.

Midjeväv, smaka på ordet. Ordet andas vackra kloka händer som trär trådar i livets väv, som har traditionella mönster instinktivt i fingertopparna efter år av övning.

Veckan med Trama Textiles har även inneburit midjevävande. 

Att sätta upp en midjeväv är riktigt komplicerat och kräver många års erfarenhet. Konsten att väva midjeväv passeras från mor till dotter, tillsammans med de traditionella mönstren som man skapar sin huipil (blus) och coret (kjol) av. Mönstren är speciella för varje by och berättar om ägarinnans härkomst och status i byn.

Flinka fingrar skapar skälet på midjeväven.

När mayakvinnorna pratar om sin väv så är det med vördnad och glädje. Varje mayablus som vävs görs med goda intentioner och energi för bärarinnan av plagget. Väverskan för in en del av sin energi och förhoppningar för framtiden i tyget som skapas på midjeväven. 

Amparo förklarar för Sara hur hon ska väva.

För vår del så tittade vi på medan Amparo satt upp Saras midjeväv, nöjda med att inse att detta kommer vi inte till fullo att förstå. Om vi inte flyttade hit förstås och gav oss ett halvår för att förstå processen ordentligt. Men riktigt så mycket tid har vi inte denna gång.

Den lila, purpur och gula midjeväven (bilden ovanför) satte Amparo upp för att väva en sjal åt mej (Magdalena). Färgerna och mönstret valde jag själv, men själva vävandet överlämnade jag åt flinkare fingrar medan jag fortsatte organisationsutvecklingsarbete. Kanske en liiiten undanflykt, för jag är inte särskilt duktig på midjevävandets konst ;) Får hålla mej till att berätta om det istället.

Sara övervakas av Amparo

Sara har vävt en alldeles egen sjal, övervakad som en hök av Amparo, tills hon behärskade tekniken tillräckligt väl för att få fortsätta ensam. Mönster och färger valde Sara själv och sen var det dags att väva.

Det är svårt! Man måste räkna, man måste hålla styr på vart i vävprocessen man är, hela tiden. Se till att väven inte blir knöckligt i sidorna, att man slår tillräckligt hår så det inte blir ett alldeles löst och flamsigt tyg.

Sara excellerade i midjevävande och det tog inte lång tid innan hon fick ordning på de olika vävprocesserna. Idag ståtar hon med en alldeles egenhändigt midjevävd sjal, precis som mayakvinnorna :)