Franciscus av Asis i all sin härlighet på sin plattform. Männen som bär honom "vattnas" med quetzalteca mellan varven av cofradian som följer processionen. Det är en ära att få vara en av bärarna, men en slitsam ära. Vägen är lång och det går sakta, vaggandes, fram. Ibland ställs Franciscus ned framför en affär som behöver välsignas, och personerna som äger affären erbjuder gåvor i form av rökelse och sprit.
Samlade framför kyrkan, med Jesus, Franciscus och Maria bakom ryggen, står cofradian, byns heliga mayapräster. De välsignar Franciscus och människorna, och ger en rejäl tyngd åt händelserna. Det är allvarligt mitt i allt det roliga.
Tal hålls av borgmästaren och ledaren för cofradia. Alla bomber och smällare är tysta.
Sedan händer något. Något riktigt underligt.
Ur högtalarna strömmar "Oh Carol" en riktig 60-talsdänga, upphottad med lite salsatoner, samtidigt som torget fylls av männsikor. Först ser det ut att vara mayakvinnor i traditionella dräkter. Sen inser jag mitt misstag. Det är män. Män utklädda i kvinnodräkter, med peruk, hårband och traditionella sjalar, men framför allt, masker för ansiktet. Sakta börjar de 20-talet männen att dansa...
Det är helt främmande att se. Guatemala är ett land med en stark machista kultur. Att vara homosexuell är att alltid frukta för sitt liv. Männen har drivit machistakulturen så långt att det inte finns utrymme för något annat än "riktiga" män, och kvinnan har bara ett sekundärt värde. Att se dessa män dansa tillsammans, uppklädda i kvinnokläder, (till Oh Carol!) inför flera hundra åskådare får mej att fundera. Antagligen finns det någon anledning, traditioner eller annat, men jag kan inte ens fråga mina närmaste åskådare, för skrattet får mej att kippa efter andan. Det är befriande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar