Bland mayakvinnor i Pujujil II

Det är tidig morgon och vi har redan spenderat flera timmar i olika bussar (Chickenbuss kallas bussarna här, och jag är osäker om det beror på chaufförens sätt att köra -som en galning, eller om det är för att man oftast är ihopklämd som kycklingar i bur?) och vi står nu i vägkanten vid Las Trampas.

Oralia Chopen, vice ordförande i Trama Textiles har tagit med oss för att besöka en grupp kvinnor i byn Pujujil II. Nu behöver vi en pick-up för att kunna komma ända fram till stigen som leder ned genom majsfälten till huset där vi ska träffa gruppen.

Vi hittar en pick-up som lovar att köra oss för 30 quetzales. Vid vägen står även några av gruppens mer långväga medlemmar, Isabel Zet Tzorin tillsammans med sin syster och sin dotter.

Tillsammans ger vi oss iväg nedför berget, ned genom majsfälten. Vyn som breder ut sej är fantastisk, få länder kan mäta sej med Guatemalas natur, allt är grönt och bördigt och vulkaner så långt ögat kan nå. Stigen går brant nedför, samma stig som barnen måste gå uppför varje dag för att komma till skolan.

Hemma hos Teresa Juracan Coc väntar 10 kvinnor. Alla väver midjeväv eller pysslar med maten som vi så småningom ska äta tillsammans.

Vi får oss många historier till livs denna dag. Flera av kvinnorna berättar om sina liv, om de våldsamma konflikter som härjat här under flera år, och som resulterat i att flera av kvinnorna nu är änkor. Hur viktigt det är med den rättvisa handeln och möjligheterna den skapar.

Kvinnorna är verkligen artister när de väver vackra mönster på sina midjevävar och med den kunskapen sätter man mat på bordet och sina barn i skolan. Återigen påminns vi om vikten av det vi skapar här, tillsammans med dessa kvinnor.

Under dagen lär vi känna kvinnorna och vi får även chansen att berätta lite om livet i Sverige, om människorna som köper och använder varorna som skapas här ute på gårdsplanen bland majsfälten.

Så småningom är det dags för lunch, och det blir en intressant upplevelse. Tamalitos (En majsdeg gjord på malen majs och vatten som sedan lindas in i majsblad och sedan ångkokas i en stor gryta över öppen eld.), bruna bönor och en grön ört som plockats på majsfältet ovanför huset. Tillsammans äter vi fem tamalitos, medans Oralia lyckas få i sej 12 helt på egen hand. Måltiden är en traditionell måltid som ofta serveras i hushållen på landsbygden.

Så småningom är det dags att åter vandra uppför stigen för att åka pick-up upp till vägen. Tyvärr så klarar inte riktigt pickupen lasten med kvinnor (vi är åtta stycken) i uppförsbacken utan vi får alla gå av och gå en bit, medans pickupen tar ny fart.

Framme vid vägen igen sätter vi oss och väntar i vägkanten medan de stora chickenbussarna dundrar förbi i svarta moln av rök. Att vänta är något vi fått lära oss här, tålmodigt och utan att försöka "göra" något för att använda tiden. Vår microbuss dyker upp så småningom och vi återvänder hem till Panajachel.