Vi träffar Nohemi Xoch Par och Balbina Xoch Comes på kontoret hos Asociacion Maya de Desarrollo i Sololá tidigt en morgon. Tillsammans ska vi åka till byn El Triunfo där ca 70 kvinnor som alla är medlemmar i kooperativet väntar på månadens utbetalning. Nohemi är ordförande och Balbina är kassör i kooperativet, båda är ensamstående och bor hos sina föräldrar. Ett val de gjort själva och som gör dem till karriärskvinnor. "Det är svårt att balansera ett arbete och en familj, så därför vill vi hellre arbeta och ha frihet att bestämma själva." säger Noehmi när jag frågar henne om det. 
Byn ligger flera bussturer och en lång vandring genom tallskogar och vajande majsfält, nedför, alltid nedför, bergen innan vi kommer fram till samlingslokalen som kooperativet äger. Här samlas man till möten, information, utbildningar och där bearbetas tråden till varpar för midjevävarna innan kvinnorna tar hem den för att väva.
Utanför lokalen hänger härvor av bambutråd i flera olika lila nyanser för att torka i solen, tråd som ska vävas till sjalar på midjevävar och sedan följa med oss hem till Sverige så småningom.
Lokalen är full av kvinnor som tålmodigt väntar på att mötet ska börja. Flera sover där de sitter på sina trästolar. Andra passar på att prata med sina vänner och få sig lite skvaller till livs. Kakchikel är språket som gäller, spanskan är ett dåligt andraspråk för de allra flesta. Stämningen är förväntasfull och glad, alla ser fram emot sin betalning för månadens arbete med sin midjeväv.
Det är dags för utbetalning för de sjalar som kvinnorna vävt under månaden och som de sedan lämnat in till försäljning. Tre till fyra gånger per månad lämnar kvinnorna in sitt hantverk och sedan är det betalning en gång per månad.
Noehmi ropar upp namnen varteftersom det är deras tur och så kommer kvinnan fram till bordet. Då har de med sej sina lappar (oftast innanför blusen, väl ihopvikt) där det antecknats vad varje kvinna lämnat in för varor. En likadan notering finns i journalerna som Noehmi har. Sedan finns det även en liten hög med små skrynkliga lappar framför Noehmi och Balbina. På de lapparna står det antecknat om det funnits några fel på kvinnans arbete och om det eventuella avdrag som ska göras på betalningen. Sedan räknas allt ihop, eventuella avdrag görs och sedan betalas pengarna ut. Balbina har pengarna inknutna i ett tygknyte, ett tygknyte hon haft med sej på bussresan och vandringen. Det är en tidsödande process, men alla är fullt medvetna om hur det går till, och även nöjda med att det sker på ett öppet, noggrant och tydligt sätt.
Kvinnorna väntar tålmodigt under dagen, barnen leker med varann, och vi passar på att prata med kvinnorna medan de väntar. Det blir många samtal och även många frågor om vad vi gör, och vart ligger Sverige egentligen? När vi åter börjar gå, uppför uppför berget, så är det med en fantastisk känsla inuti. Det har varit en underbar dag, och vi har fått möjligheten att vara delaktiga i en process där kvinnor har både möjligheter och vilja att arbeta tillsammans på ett konstruktivt och välorganiserat sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar