Mellan hopp och förtvivlan.

Våld=Vardagsmat? Det är frågan vi ställer oss när vi för sjuttioelfte gången får höra om ett överfall. Rån, bortföranden, hot och död ligger alltid som en skugga över de flesta samtalen vi har med människor här i Guatemala.

Mayakvinnorna i kooperativen vi besöker är rädda, det förstår vi ganska omgående. Flera har blivit överfallna och rånade (Jo, även en ensam kvinna med ett barn på ryggen är ett rånoffer här.) och vågar inte längre resa för att sälja sitt hantverk i andra städer så som Antigua eller Guatemala City. Rörelsefriheten är kraftigt begränsad och därmed påverkar det även kvinnornas möjligheter till inkomster. De flesta har familjemedlemmar eller nära vänner som dött efter överfall eller efter bortföranden, och det här är EFTER den internkonflikten som har härjat i Guatemala under 36 år. Det är fred nu, sen 1996, och det borde vara lugnt, men tvärt om, så har våldet eskalerat och ligger nu som en blöt yllefilt över människornas liv i Guatemala.

FN har idag kommit ut med en rapport över våldet i Central Amerika. Guatemala toppar ligan i alla kategorierna Av de ca 2, 8 miljoner vapen som finns i hela Central Amerika, har Guatemala över 1 miljon av alla dessa vapen. Det finns över 800,000 illegala vapen i landet och de används i 82% av de mord som sker. Under 2008 skedde det 48 mord per 100 000 invånare. Tilltron till polisen är låg, så många som 53 % av befolkningen anser att polisen är korrupt och snarare är delaktig i våldet än försöker motarbeta det. En vanlig polislön är ca 2500 kronor i månaden, den lagstadgade minimilön är ca 1850 kronor. Dra era egna slutsatser.

Slutsatsen i FN-rapporten är att osäkerheten i städerna tillsammans med det utbredda våldet, narkotikaflödet, den organiserade brottsligheten och avsaknaden av möjligheter och utbildning gör Guatemala till ett land med dåliga framtidsutsikter. Att komma till rätta med våldet och korruptionen borde ha högsta prioritet, men är än så länge inte särskilt prioriterat.

Något av det "roligaste" rånen berättar José om. När han och flickvännen skulle gå till sporthallen för att träna en förmiddag blev de stoppade av två män med kniv. "Ge oss mobilen!" Flickvännen gråter och vrider sina händer (Mycket smart ska det visa sej, för hon har en alldeles ny och fin förlovningsring på sej, som därmed inte syns och som hon senare får behålla.) och José ger ifrån sej sin mobil till rånarna. Telefonen är 3 år gammal och ser inte riktigt fin ut. Rånarna tar mobilen och tittar på den med avsmak. "Den var inget vidare hörru." säger den ena killen och lämnar sen tillbaka den till en något förvånad José. "Vi kom ut ur fängelset igår vet du, och behöver en telefon, men den där duger ju inte. Och förresten borde ni inte gå omkring här, det kan vara farligt. Ni borde vara mer försiktiga." Rånarna stoppar undan sina knivar och går sen sin väg. Kvar står José och hans flickvän, mycket förvånade, men lättade.

Långt ifrån alla berättelser vi får höra har ett sånt bra slut. Och jo, de blev rånade igen, bara några veckor senare, och då tog rånarna allt. För andra har det varit värre och har haft konsekvenser långt utöver att få ringa till banken och spärra kreditkortet. Samtidigt så finns det hopp här bland mayakvinnorna, och vi njuter av att få vara en del av det positiva som händer när människor har möjlighet att förändra sina liv till något bättre. På så vis har fler möjlighet att påverka sina omständigheter och levnadsbetingelser, och kanske kanske finns det hopp om en bättre framtid i Guatemala, så småningom.